Jag har blivit bra på att ducka för bitterheten som smyger på mig när jag är i Sverige.

Flytta på mig. Andas djupt. Tänka att det inte egentligen angår mig.

Det är en person som står mig nära. En person som jag älskar. En människa som mår riktigt ordentligt dåligt. Ja, jag har faktiskt pratat med min psykolog om vad man kan göra. Vill hjälpa. Sträcka ut en hand. Hon säger att jag inte kan göra något. Den här personen måste själv vilja...annars kan jag inget erbjuda. Det har jag svårt att acceptera. 

När jag efter en vecka av lugn, förmodligen glädje över att vi är där, möts av den där ilskan. Hatet över "folk som kommer från Stockholm och vill ha allting gratis", "soptömmarna som inte vill jobba", "läkare som är de dummaste i huvudet i världen", "barnen som äter som en hel arme'" och "engelsmännen som köpt våra bin...eller nåt...som gör att vi får mindre jordgubbar" och så jag då som "dum-förklarar henne" haglar. Då sjunker jag i havet. Sugs ner. Trampar desperat vatten. Tror att jag ska försvinna med ner. Iskallt, mörkt vatten omsluter mig. För visst är väl jag den som kommer och stör. Tar upp tid. Rubbar friden...

Bara min jävlaranamma känsla räddar mig. Hjälper mig upp så att jag kan andas in. Fylla lungorna med frisk, positiv luft. Känna att livet och kärleken är viktigast av allt.

Tänker inte ge upp. Ska ta ett snack igen med min psykolog. Det måste finnas ett sätt. Innan en hjärtinfarkt tar personen som är så arg.

Det gör mig ont att hon inte kan se, som jag, att världen är vacker trots allt. 

Att det är helt fantastiskt att vi har varandra och att vi vaknar varje morgon till en ny dag.

Att det finns så mycket vackert att det uppväger det fula.

Att det inte gör något att man blir sjuk...bara man kan ta sig upp på fötter igen.

Sannerligen blir jag full med ångest av detta.

Inte av att hon kastar anklagelser mot mig...det kan jag leva med.

Nej, värst av allt är att hon inte ens vill följa med till havet.