Ska mina barn bli boxare?

På väg hem från jobb och uppfiskning av minsting hos en kompis ringer jag stora pojken som är på väg från Volleybollen och frågar om han har lust att träffas i stora bokhandeln. Han ville ju kolla cd-skivor. Klart att jag får napp på det. Ser att han har haft en sur dag i skolan men hoppas att en stunds rotande på musikavdelningen ska göra gott. Tji får jag. Han hittar inget av de han letar efter och minstingen har börjat tjata om något lego monster som han tycker att jag ska betala resten av för han har inte pengar så det räcker och jag känner en sorts dejavu ilska stiga, när stora pojken dyker upp från undervåningen med en ännu surare uppsyn.
På väg ut smäller bomben. Han har fått underkänt i franska. Igen. Därefter går allt som i racerfart. Minstingen får på något vis närkontakt av stora pojkens ryggsäck och jag misstänker att det inte är en händelse. Han är inte sen att svara på olyckshändelsen/provokationen och jag försöker separera dom samtidigt som jag drar dom ut från affären. Jag ser inte smockan. Hör den inte heller. Helt plötsligt bara sprutar det blod från minstingens näsa. Galen som bara en lejon mamma kan bli vrål- skriker jag på mina två vilddjur att nu får det ta mej f.... vara nog! Hur många gånger ska man behöva tjata om att de inte ska slåss. Varken hemma, på bussen eller i affären. A L D R I G!
Medan jag letar en näsduk i väskan torkar minstingen av sin näsa så att det blir en fin stor röd fläck på nyaste munkjackan +*~+* .

Vad är det med killar? Ska det alltid vara så här nu? Det är frågor som sveper runt när vi går hemåt...utan mellanmålsstopp i glassbaren för nu är jag rysansvärt arg.
Det är ett enda tuggande om att de ska låta bli att boxa varandra hela tiden. I vanliga fall brukar de svara mig att "jamen, vi leker ju bara". Jag vet av erfarenhet att det är en lek som i 99 procent av gångerna de "har skoj" slutar med storbråk mellan dom. Suck!

När vi kommit hem, tvättat bort blod och jag går ut på balkongen för en avslappnande tvättupphängning kommer stora pojken strax ut för en " det var inte han som började det var jag" för att justifiera datorstopps-uphävningen...ja, jag sa ju att jag var rysligt arg. Blir rörd över hans vilja att rädda lillebror. Jag har inte fattat att det är för att han själv ska kunna kolla videor...Fortsätter att låtsas som ingenting när jag upptäcker lurendrejeriet. Orkar inte bråka mera.

På kvällen berättar mannen att två vuxna karlar stod och pucklade på varandra intill tunnelbanan på morgonen. De var så upptagna av deras viktiga bråkande att de föll ner på spåret. Tåget kom. En miste ett ben. Den andre ligger i koma.

Vi pratar om det med barnen. Att man inte alltid kan säga som stora pojken sa när han såg blodet; " jag menade ju inte så illa." Det kan ju vara för sent då. Det verkar som om de förstår. Frågan är bara hur länge förståendet varar...

Efteråt tänker jag att jag kanske borde låta dom träna boxning så att de får utlopp för allt överskott av yang de tycks ha i kroppen. Åtminstone blir morfar stolt. Gammal boxare som han är.