...fick iväg den där flaskposten till slut.
Fast det kallas telefonsamtal egentligen.
Det finns ingen anledning till att det ska vara så svårt att ringa.
Den som jag ringer ser mig ju ändå inte.
Jag kan ju till och med pilla mig i näsan medan jag gör det.
Och jag kan själv välja var jag vill sitta/ ligga.
Varför är det då så krångligt? Varför går jag runt telefonen i flera dagar?
Ingen aning alls.
Jag har ju inga som helst problem med att skriva ut i cyberspace om mina innersta tankar och problem för alla att läsa.
Helt naken är jag ju ibland.
Men inte ringa ett helt vanligt jäkla telefonsamtal...
Det måste planeras. Kännas in. Programmeras.
Så säger bara läkaren;- ja, dr. G nämnde dig.
Va? Min utomjordiska supermänskliga kirurg har redan pratat med plastkirurgen. Han vet redan om min existens. Vet om mitt problem.
Han ska ringa mig tillbaka. Så att vi kan bestämma en tid nästa vecka. Min nästa vecka ser redan helt hysterisk ut med lärar samtal, möten och annat. Men det är okej. Det känns helt bra. Ska nog klämma in detta också. Något litet möte kan väl lätt sopas under mattan en stund.
Helt plötsligt vet jag bara att detta är rätt. Helt rätt.
Sen är det ju bättre att han ska ringa mig också.
Då slipper jag....
För ett nedrans litet skrutt det är jag allt!
Men skruttet är inte ensamt, det har ett litet knytt vid sin sida :) Så skönt att han ringde! Skönt också att du känner inuti att detta är rätt. Helgkram!
SvaraRaderaJa, precis och det är tur det. Att Knyttet finns!
SvaraRaderaHelgkram till dig med!